Startsida

Vasaloppet

Cykelturer
Mallorca
Höga Kusten
Gästbok

 



 

Ovan en bild tagen dagen före Vasaloppet 2008. Var ute och promenerade vid målet i Mora och nog kändes det lite jobbigt att veta att jag dagen därpå skulle tillbringa i ett spår mellan Sälen och Mora tillsammans med tusentals andra.

Upploppet

Dan före dan. Upploppet.

Dalmas och kranskulla

Gustav Wasa himself

Vallateamet

En kvart till start. Häftig känsla - man kan riktigt ta på stämningen.





Lånade ut kameran till en snäll kvinna i Evertsberg som knäppte ett kort
___________________________________________________

Vasaloppet 2009

Vi åker buss ner till Mora med ett gäng från OK Vargen i Norrbotten som hyr buss och tar upp Vasaloppsåkare (i mån av plats) längs E:4-an. Bussen är modern och resan är riktigt behaglig. Dessutom får vi service med busstransport ner till startplatsen i Sälen, där även bussen står till efter 08.00 så vi har möjlighet att lämna skidorna i startfållan och därefter gå in och värma oss i bussen i väntan på att klockan ska närma sig 07.45.

När startskottet gick hände, som vanligt, absolut ingenting och vi stod stilla en bra stund innan vi kunde börja röra på oss. En speciell känsla infinner sig och man riktigt längtar att få börja åka. Den omtalade backen var i år breddad med tio meter och det märktes minsann, var det gick snabbast är svårt att säga men nog verkade kanterna vara där det rörde sig snabbast.

Efter att vi köat oss uppför backen så väntade stakning på myren, hade lust att åka fortare men det var stört omöjligt, här rådde ungefär samma kö som nere vid startområdet. Skidåkare efter skidåkare stakade sig fram och det var omöjligt att byta spår i den här delen av banan. Men, det var bara att ta det med ro, många mil återstod.

Så småningom kom vi till Smågan och här blev det ett snabbt dricka, kände mig inte alls törstig, utan fortsatte för att försöka passera så många som möjligt. Efter stoppet blev skidåkningen betydligt behagligare, något mindre folk men fick byta spår stup i ett för att kunna åka i min takt. Glidet var betydligt bättre och blev faktiskt bättre och bättre. Nysnön var perfekt för mina skidor, bra glid och lagom fäste. Åkte nu i vänstra spåren (snabbspår) och här gick det något fortare, dock mycket folk som envisades med att åka riktigt sakta även i dessa spår.

Kontrollerna avlöste varandra och jag tyckte det kändes riktigt bra, det småsnöade men inget som störde. Använde skärm som är en hit vid snöfall. Hade ett fruktansvärt bra glid och gled upp och förbi flera åkare i utförskörningarna. Vilken känsla att ha skidor som går som spjut, skulle bara haft mer power i armarna också så hade det blivit en kanontid. Ett aber att inte folk respekterar skyltar och uppmaningar om att åka sakta till höger och försöka låta de som åker snabbare åka i de vänstra spåren. Mycket svordomar och skrik från folk som blev irriterade. Jag tyckte det var synd att behöva bromsa eller ställa mig upp för att minska farten p g a framförvarande, men.. det är upp till mig att seeda upp mig. Härligt dock med alla människor efter spåret som stod och hejade.

När någon km återstod av loppet hörde jag någon säga att snart gick tiden för sju timmar ut och då satte jag in en rökare, ville försöka komma in på rätt sida om strecket. Fastän högra foten skrek, framförallt tårna, så försökte jag åka på så mycket jag kunde. I mål kom jag med tiden 7:59:24 så nog hängde det på håret. När jag stod i målfållan och drack en mugg saft klappade någon mig på axeln. En kvinna stod där och tackade mig för hjälpen. - Hee?, fick jag nog fram och då förklarade hon att hon åkt bakom mig i närmare tre mil men att när sista utförskörningarna kom så tappade hon mig. Va bra att jag kunde vara till hjälp, sa jag och vi lyckönskade varandra. Kul att man kunde hjälpa till.

Summa summarum: Tre blå tår höger fot, bättre koll på sockar och att skon knyts bättre.
Nästa år (?) måste jag träna smartare (längre sträckor och mer fokuserat på långlopp), se över fötterna bättre och försöka seeda upp mig.
Även om man de sista km på loppet bannar sig själv för att ställa upp så är det glömt några timmar efter målgång. Vasaloppet är något alldeles speciellt, allt folk som står och hejar efter spåret (speciellt på oss tjejer ;-)), glada tillrop och de som spelar en trudilutt när man åker förbi tycker jag triggar en att fortsätta. Man känner sig speciell, men VL är också något speciellt.

See You!